Inspirerad av en msnkonversation.

Den där kärleken.
Finns verkligen den rätta?
Jag blir lite ledsen när jag hör hur många det är som tvivlar.
Eller lever jag återigen i min rosa bubbla som folk alltid påstår?

Jag är helt övertygad om att det finns en person för just dig där ute.
Och alla tårar, alla avstickare längs vägen, alla brustna hjärtan, kommer leda dig till just den personen.
För att du ska veta vad du söker efter när du hittar honom eller henne.

Jag är övertygad om att ingen människa kommer leva hela sitt liv ensam.
Det finns inte i min värld.
Jag vill tro så gott om folk.

Och för mina vänners del är jag övertygad om att det kommer gå bra för dem i livet, att dom kommer hitta den rätta personen att dela sitt liv med.
Det finns det inte minsta tvekan om för alla mina vänner är sådana underbara personer att jag omöjligt kan tänka mig annat än att dom är värda det allra bästa i sitt liv.

Man måste gå igenom de där förälskelserna som krossar hjärtat.
Man måste gå igenom de där bråken.
De där exen som aldrig försvinner.
De där tårarna som vägrar torka.
För att man ska vara redo och veta exakt vad man letat när man möter personen i sitt liv.

Och när den personen kommer, existerar inget annat.
Saker man aldrig trodde skulle fungera kommer verka lätta.
Och andra tjejer/killar blir plötsligt oviktiga.
Sedan kommer det säkert inte alltid vara en dans på rosor. Men då är man två om saken och så länge man är det klarar man nog av det mesta.


Jag för min del hatar att vara ensam.
Jag vill ha någon intill mig att tycka om och jag tror jag behöver att någon tycker om mig tillbaka.
Sedan spelar det egentligen ingen roll vem det är eller hur länge det varar.
Jag har upplevt en bit, det att andra inte existerar oavsett vad man försöker med.
Men jag tror att den dag jag hittar min person kommer jag inse att det var blekt i jämförelse.
Om jag nu hittar honom, för min egen del är jag inte lika övertygad.


Men nu har jag varit öppenhjärtig nog ;)