Ab imo pectore. Ur djupet av mitt hjärta.
Det var så min blogg skulle vara, ärlig. Men så har inte riktigt fallet varit, inte fullt ut.
Idag fick jag ett uppdrag att utvärdera mig själv inför mötet med arb.psyk. på tisdag.
Detta är resultatet. Helt ärligt och oförskönat.

---

Hur jag upplever mig själv:
Jag upplever mig själv som väldigt ombytlig, mitt humör växlar på sekunden och samtidigt kan hålla i sig en hel dag.
Jag blir lätt störd över småsaker som sedan retar mig hela dagen, har svårt att släppa saker även om det sen länge är fixat.
Rutiner är en stor del av min vardag och blir inte min dag som jag har planerat så stör det mig fruktansvärt mycket och hela dagen bli kaotisk och jag får svårt att koncentrera mig och blir på dåligt humör.
Jag har överlag väldigt svårt att kontrollera mina känslor oavsett jag är glad, ledsen eller arg.
Om något inte blir som jag tänkt mig så kan jag nästan inte slutföra det jag håller på med pga. att jag blir så o-fokuserad.
Jag måste alltid ge 150% och kan inte göra något halvdant, måste jag göra något halvdant blir jag så att jag ger upp istället. Allting ska alltid vara perfekt och jag har lätt att stressa upp mig över saker som jag nästan gjort till rutin.
Även saker jag VET att jag kan, kan ibland göra mig jättestressad för att allting ska vara perfekt och fungera smärtfritt.
Jag har extremt svårt att säga nej och vill vara alla till lags, jag försöker ställa upp för allt och alla för att få en slags självbekräftelse på att jag duger.
Min självkänsla och mitt självförtroende är extremt låg, jag behöver ständig bekräftelse för att fungera och därav försöker jag vara alla till lags för att vara tillräcklig.
Jag känner ofta att jag inte räcker till bara som jag är, utan allting ska vara över min förmåga. Detta tär oerhört på mig och jag sliter ont över att alltid försöka hjälpa.

Jag är relativt känslig och kan ta illa vid mig av småsaker som inte ens var menade som kritik eller elakt.
Har också väldigt lätt att få dåligt samvete om jag lagt någon ogenomtänkt kommentar som jag tror att folk kan ha tagit illa vid sig av. Kan ha dåligt samvete över saker som hänt för flera år sedan.
Är en grubblare och överanalyserar allt in i minsta detalj och vrider och vänder och blir lätt väldigt dramatisk och förstorar upp saker och ting som egentligen inte alls betyder något.
Jag är också sådan att jag hellre tar stor plats och låter och syns för att låta folk veta att dom inte kan sätta sig på mig. Ett slags självförsvar som kommit av alla år av mobbing. Jag biter innan jag blir biten.

Har extremt svårt att se perspektiv och ”den stora bilden” innan saker är klara och har väldigt svårt att erkänna mig ha fel.
Har också extremt svårt för att hantera pengar, är väldigt slösaktig och detta har resulterat i stora skulder som jag får ständig panikångest över.

Har väldigt lätt att ta in sinnesbilder och tar lätt över folks känslor. Om någon är ledsen och anförtror sig kan jag gå och va ledsen för personens skull. Jag tar över folks känslor och sinnesstämningar väldigt lätt. Jag är väldigt medkännande.
Tar även åt mig av musik. Om jag går med lurarna i så växlar mitt humör i samma takt som musiken, kan bli jätteglad av en låt och sen bli stenförbannad av nästa. Så beroende på när jag stänger av musiken så har jag olika humör.
Har extremt lätt att tycka om folk men släpper ingen ända inpå.




Jag har en benägenhet att använda självskadebeteende för att lätta på alla känslor som jag tar på mig av andra.
Att slå sig i benet med en hammare känns för mig mer konstruktivt än att konfrontera det som egentligen är jobbigt. Konfrontationer är något jag har väldigt svårt för och när jag blir arg så kan jag inte argumentera utan blir bara ledsen och frustrerad.
Självskadebeteende är för mig en enkel utväg som omvandlar något psykiskt till fysiskt och det fysiska är lättare att hantera.
För mig finns ingen gråzon, allting är antingen svart eller vitt och jag har väldigt svårt att ta argument som säger att något inte alltid är det ena eller det andra.

Har blivit väldigt manipulativ och har lätt att sätta på en mask och låtsas. Jag kan gå runt en hel dag och vara jätteledsen eller helt vansinnig. Men utåt är det ett leende och ”det är bara fint”.
Har svårt att visa folk vad jag egentligen känner och har väldigt svårt att prata känslor. Jag blir extremt blyg när det kommer till känslor och jag hanterar skrift bättre än jag hanterar ord för när jag skriver får jag tid att tänka igenom saker som jag vill få fram. Skrift kommer mer naturligt än tal för mig.

Allt som oftast känner jag att.. allting känns meningslöst på något vis. Jag har ett helt okej liv med en rik fritid och folk runt omkring mig.
Men jag känner att jag inte är värd det, jag är inte tillräcklig för dom här människorna och även om jag är i ett rum fullt med människor så känner jag mig ensam.
Jag har alltid känt mig annorlunda och utanför och aldrig känt tillhörighet i någon grupp.
Det har blivit ett kroniskt svart hål i mitt känsloliv att känna mig tillräcklig och att känna tillhörighet, den känslan har jag aldrig känt.
Att något jag gjort varit bra nog eller att människor är med mig för att dom vill, inte för att vi råkar befinna oss på samma ridskola, samma gospelkör eller samma arbetsplats.
Och umgås dom med mig utöver så är jag säker på att dom är ute efter något. Jag är väldigt blåögd och har en förmåga att ta till mig saker som jag egentligen vet inte är sant men ändå tar åt mig av och blir sårad och ledsen av när de väl kommer fram att så var fallet.