13 år har jag spenderat på Ramsele ridskola.
Började rida som 7åring men blev rädd och slutade kort därefter.
Började igen som tioåring och har hängt kvar sedan dess. Iår är jag 15.
Så borträknat perioder jag inte var så aktiv blir det ungefär 13år.

Madicken var min första sköthäst.
Redan på den tiden var jag alltid för att hjälpa andra mer än mig själv. Jag gjorde det som andra inte hann, bytte stallvakter trots att det inte passade mig, tog hand om andras hästar

 

Efter Madicken blev det Friggo, 2002 tror jag?
Därefter Pierrot och Pari
Därefter Andean
Bellman
Menzo
Lexington
Eau de Vie
Marabou
Vivack
http://i18.photobucket.com/albums/b147/SlotshusPierrot/buus.jpg
Däremellan en hel del projekthästar
Pricken
Grey
Tulle
Enzo
Morsan
Marabou
Karma
Travis
Criolle
M.fl
http://i18.photobucket.com/albums/b147/SlotshusPierrot/Jasminehoppar.jpg

Jag har alltid ställt upp om någon behövt hjälp. Om någon varit sjuk eller skadad.
Varenda Per-Erik träning har jag stått på backen för att lyfta bommar, flytta hinder och hjälpa andra som ska träna. Jag har byggt banor och släpat bommar när dom som ska träna redan suttit i sadeln.
Jag har fotat och gett bort bilder gratis, vill inte ens tänka på slitaget det gett på mina kameror att stå där i ridhuset eller på utomhusplanen.

 

Jag har alltid ställt upp och hjälpt till om någon vill hoppa på egen hand, jag har tänkt ut övningar, byggt och kommit med tips och råd under hela tiden.
Jag har matat hästar åt folk som inte hunnit upp. Jag har borstat och tittat till åt folk som varit bortresta.
Jag har bytt stallvakter hit och dit för att folk ska få åka och tävla eller träna.
Jag har klivit upp klockan 4-5 på mornarna för att följa med tävlingsekipage och coachat och hjälpt till.
Har åkt på resor med skadade hästar bara för att vara sällskap.

 

Jag har ALLTID ställt upp. ALLTID!
Men har ALDRIG fått samma erbjudande tillbaka. Att någon kan hjälpa mig, lyfta bommar åt mig, fotat, ridit min häst då jag varit sjuk.
Varför?
För att jag inte är tävlingsinriktad och har egen häst.
Jag har ALDRIG blivit erbjuden att vara med då folk ska hoppa. Eller rida ut ett helt gäng.
Inte en enda gång.
Enda gången jag blir tillfrågad är om jag behövs för personen är sjuk/skadad/inte hinner eller om jag behövs på marken för att lyfta bommar.

I 13 år har jag ställt upp på det.
I fyra år drev jag ungdomssektionen och fick ta emot så fruktansvärt mycket skit av folk som tyckte jag styrde och ställde när jag bara ville dra in pengar till ridskolan.
I fyra år kämpade jag livet ur mig och gjorde nästan allt "bakomjobb" själv. Det tog knäcken på mig, jag blev utbränd.

Jag har ALLTID tagit mig an hästarna som ingen annan vill ha. Har gjort det jag kan för att dessa ska fungera i verksamheten så inte ridskolan ska gå med förlust.

Jag har tagit på mig extrapass på rafnastämman, lastbilsträffen och alla liknande evanemang. Jag har tagit pass åt folk som inte kunnat. Som sen inte erbjudit hjälpen tillbaka.

Jag har, trots att jag inte haft någon egen häst på bete åkt upp varje dag och kollat vatten, sprayat ridskolehästarna och sett till dem.

Men nu orkar jag inte mer.
Det är inte längre roligt att vara i stallet då vissa personer suger så fruktansvärt mycket energi.
Jag har ställt upp så fruktansvärt mycket och aldrig fått ett erbjudande tillbaka.
Ja, jag har fått "Tack, vad snäll du är" ja, vad har jag av det nu? "Vad snäll du är som bränner ut dig för att jag ska få hoppträna"

Misstolka mig inte nu, jag tycker att det är roligt att stå på backen och hjälpa. Men ibland vill man gärna få något tillbaka.

Iallafall någon gång
Nu är mina år i stallet slut.
Vem jag är utan hästarna vet jag inte och det ger en enorm ångest att släppa något som är en så stor del av mig.
Men det är inte längre roligt.
Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte.
Har iaf. sagt upp ridplatsen och skötarskapet nu.

 

Den enda som visat uppskattning genom alla dessa år och erbjudit mig saker i gengäld är Monia, jag förstår varför hon blev utnämnd som Sveriges bästa kvinnliga ledare.