My scars remind me that the past is real.

2010-02-23 @ 16:10:45 / Allmänt / Kommentera (2) st
Nu blir det ett seriöst inlägg.

När vi åt middag så såg jag ett papper där Ramsele skola ber att man ska komma till ett möte för att ha kvar skolan.

Jag har en enda fråga. Varför?
Varför i hela helvette skulle Ramsele skola få finnas?
Det är en fråga som väcker starkt uppror i mig. Jag blir så förbannad.
Jag kan inte låta bli att undra, hur jag mått, var jag varit och vem jag varit om inte den skolan förstört mitt liv.

Varför ska en skola som tolererar mobbing få finnas kvar?
En skola som inte "såg" 7års psykisk och fysisk terror.
7års skräck.
Att varje dag vakna med en klump i magen av ångest. Att veta att det inte handlade om OM dom skulle säga något, utan om när..
Att varje kväll gråta sig till sömns med funderingar om varför jag?
Att varje dag gömma sig på rasterna, smyga i närheten av lärarna, försöka hitta fler och fler sätt att stänga av och inte bry sig.
Och sakta sluta sig inne i sig själv.
Att varje dag behöva fundera vad som var fel på mig, om jag verkligen var så ful, om jag verkligen var så dålig, så fet, så annorlunda.
Och dom funderingarna sitter i än idag. 8år senare.

Det har gått 8år.
8år sedan jag slapp därifrån. 8 år sedan jag bytte skola till Backe skolan.
Där jag revolterade, skrek åt lärare och elever, var elak, bitchig, skolkade, kom sent. Jag bet ifrån innan andra skulle få en chans att bita mig. Så kändes det.

Men.. 8år har gått.
Jag kan fortfarande vakna kallsvettig och ha glåporden ringande i öronen.
Jag kan fortfarande komma ihåg känslan av ångest. Jag får en klump i magen när jag skriver detta och jag minns hur dåligt jag mådde.

Jag skrev mycket på den tiden, ett sätt att ventilera. I slutet av det här inlägget finns lite av det jag skrev.

Åter till skolan.
Jag fick ingen hjälp alls från Ramsele skola. Vi pratade med lärare och rektor. Men fick bara svaret "Vi har ingen mobbing här, vi har en mobbingpolicy som jobbar för en långsiktig lösning"
Jag vet åtminstonde.. 6st barn som har fått bytt skola på grund av mobbing.
Men det existerar inte enligt skolan.

Och det handlar inte bara om mobbing, även om det är största anledningen till att skolan inte borde få finnas kvar. Utan också om lärandet, det är så fruktansvärt bristfälligt.
Nu får högstadiet gå långdagar varje dag för att skolan har kommit på att dom haft för lite lärotimmar?
Vad är det för jävla påhitt?
Kom dom på det nu!?

Nej, den dag jag får ett riktigt bra argument till att skolan ska få finnas kvar kan jag ta upp ämnet igen.

"Ja men dom måste ju åka så långt"
Jag åkte 3,6mil enkel resa varje morgon. Ja visst var det jobbigt att kliva upp ibland, och det blir långa dagar. Men det går.

"Bygden dör ut"
Ja, det gör den. Men skolan är inte den enda bidragande faktorn till det. Företagarna skulle kunna samarbeta mer, vi skulle kunna göra så mycket mycket mer. Men det finns inget intresse av byn längre.

Återigen har jag sagt mitt.

Denna dikt skrev jag för ungefär 6år sedan.

Tunga steg bakom min rygg.
Kastar en blick över axeln, ingen där.
Elaka skratt och fnissningar.
Jag stannar upp.
Tystnad.
Fortsätter att gå, nu hörs de där kommentarerna.
"Du är så Jävla dum"
"Fan va ful du är, jävla kossa"
Jag sjunker ihop på golvet, med händerna för öronen försöker ja stänga ute ljuden.
Men dom finns alltid där.
I minnet...


 

Problembarn.

Specialmöten, bara för mig.
Extramöten, specialbehandling.

Dom kallar mig problembarn.

Inget vet vad jag varit med om.
Varför jag reagerar som jag gör.
Ingen som förstår mina omvända reaktioner.

Dom kallar mig problembarn.

Bakom skalet, tårar som faller.
Mascararänder på kinderna.
Ingen som förstår.
Svidande hjärta, tårade ögon.

Dom kallar mig problembarn.


Hon.
Det svarta håret glänser.
Munnen skrattar och ler.
Ögonen glittrar och lyser.
Ingen tänker på, att hon alltid slutar skratta före de andra, eller att hon kan sitta och stirra rakt framför sig utan reaktion på tilltal.
Och OM dom ser, att hon verkar deppad. Så tittar dom på henne och säger "le". "Var glad". Och hon gör dem till viljes. Åtminstonde tror dom det.
Ingen ser hennes tårar.
Ingen hör hennes förtvivlade skrik.
Hon fattar pennan och skriver en enda liten mening på en lapp och lägger den brevid sig i sängen.
Sedan fattar hon ett blad och skär.

"Bara för att man ler, betyder inte det att man är lycklig."


"Allt är bra", säger jag o vänder bort blicken.
Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag blundar hårt en gång.
Du ser lite frågande ut, stryker mig över kinden och vänder om och går.
Jag ler vagt för mig själv.
Än en gång gick du på mina lögner.


Kommenterat av: Sandra

Nej, ner med ramsele skola! Jag skriver hellre på en lapp så att dom lägger ner skiten!

2010-02-24 @ 09:00:12
http://sandralarssonfoto.blogg.se/
Kommenterat av: Stina

Stina här..Det var jätte fina dikter..:)

// Fred och Stina..x)

2010-02-24 @ 12:15:39

Namn:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (endast för mig)


Länk:


Kommentar: