My smile is kind of mean
Maybe it's not a smile at all.
Cause I'm not glad.
Just some sort of ironic satisfaction.

Yeah I'm lonely, but so are you.
The difference is I can handle it.
I'm stronger than you.

At least in daylight.

But at night my dreams seems so real that I cant separate them from reality.
Your sweet whisper in my ear chills my spine even there.

---

I knever really knew who I were.
Never really knew if I were good or bad.
Never knew in wich line to stand.
To fit in like everyone else.

So many questions but no one to answer them.

My backpack is nearly breaking me down.
I am down on my knees. Crawling.
Why me, why not anyone else?

So many questions but no one to answer them.

Now I know, I dont have to fit in.
I am stronger than most.
My backpack is still heavy but now I know how to wear it right.

---

På lätta fötter smyger jag ut ur rummet.
Jag lämnar dig sovandes.
Klockan är närmare morgon än natt.
Bara vänner.

Stulna ögonblick, sneda leenden.
Att gå med tio minuters mellanrum.
En lek, ett spel, med otydliga regler.
Suddiga gränser och husregler.
Bara vänner.

Vi var överens. Mitt huvud och ditt huvud.
Men mitt hjärta skriker efter mer.
Har det någon talan?

Bara vänner.
Tills mörkret eller ensamheten omsluter oss.
Då är vi något mer.
Vänner med fördelar.

Bara vara vänner.

---

Detta svamlade jag ihop på bussresan till Ånge.

Återigen förlåt för den dåliga uppdateringen!
Det är bråkigt och inte ha internet hemma.

Har hunnit med att vara på hotellmöte med storebror. Det slutade dock med en ölhängskväll.
Varit till Ånge på hockey. Där dom vann mot ett ganska mycket större lag med 6-12
Varit till Nyland på hockey med Norrcupslaget. Där dom vann mot Härnösand med 4-2
Fått en halt häst. Menzo är rejält jättehalt! Stackars hjärtat.
Åter igen upplevt den hoppskräck som sitter så djupt i mig. Upplevt osäkerheten i mig själv som ryttare. Återigen La'bri.

Så.
Hoppskräcken.
Det blåste storm, Menzo kunde inte gå lektion så jag fick ha La'bri. (Nasse) redan där började min mage vända sig. Det levde om i ridhuset och var hoppning. Med den spatthästen. Jag var jättetrött och oengagerad så jag tänkte inte ens rida.
Men gjorde det iallafall.
Han brydde sig inte ett dugg om att det durrade i ridhusväggarna så mitt självförtroende började återvända. Tills vi skulle galoppera. Han stannade, kickade, hoppade, vägrade gå och småreste sig.
Ingenting jag gjorde förmådde honom att gå framåt.
Jag blev mer och mer irriterad, ledsen och rädd. Magen vänder sig och ögonen fylls med tårar. Jag tvivlar så jävla mycket på mig själv i dom lägena. Jag har ridit 12 år men får fan inte hästen att göra en galoppfattning. Vad är jag då för ryttare? Vad är det för mening med att hålla på?
Jag kunde inte ens rida honom på marken, hur fan skulle jag då få honom över ett hinder?
Så styrde jag på första hindret som var travbommar och ett litet räcke. Och tänkte att stannar han nu går jag in.
Men återigen så överraskar han mig. Spetsade öronen och bara flög över. Frustade och hade sig. Tokglad!
Hoppade allt utan minsta tvekan.
Knashäst.

Jag vet inte ens om jag tycker det är roligt längre?
Var ju helt lyrisk efter dressyrlektionen där Nasse gick så jävla bra.
Och samma sak sist jag red Enzo när han var så jävla fin.
Men jag får liksom inget.. genomgående resultat. Det varierar från gång till gång. Ena gången är det perfekt och nästa kan jag inte ens fatta galopp.
Och jag hittar liksom ingen häst som passar mig.
Menzo, ja när han vill. Han passar mitt ridsätt, men frågan är om han passar mig i hjärtat. Jag tycker väldigt mycket om honom. Jag tycker om allihopa där uppe. Men.. jag har inte kunnat rida nästan någonting på hela terminen. Eller förra terminen för den delen.
Och stor mening med en sån häst.

Ja, Nasse då.
Ja, när han vill. Då är han fantastisk och jag avgudar honom.
Men samtidigt finns det ingen som skrämmer mig så mycket som han heller.
Han är så stor och jag känner mig så hjälplös när han sätter igång.
Samt att Enzo vågar jag hoppa, inte Nasse. Enzo skulle aldrig vägra. Men Nasse kan ju få för sig att ett vanligt bomhinder är jätteläskigt.
Men Nasse är verkligen i mitt hjärta, men då kan jag inte rida honom istället.

Jag saknar Bellman.
Jag saknar den där totala känslan av tillit. Aldrig en gång att jag var det minsta osäker när jag red honom.
Han gav mig så jävla mycket!
Han hjälpte mig på vägen med hoppningen, var alltid shysst och räddade mig när det blev fel.
Älskade hjärtevännen!

Kanske börjar vara dags för en paus i ridningen?