Jag har alltid varit bra på att ljuga.
Att säga att jag orkar även när jag bara vill lägga mig ner och ge upp.
Att le genom tårarna och säga "Självklart"

Men det börjar tära.
Ledvärken är redan påfrestande och det är knappt höst än.
Jag försöker mitt bästa på jobb och fritid att vara uppåt. Inte låta någon se hur jobbigt det är.
Inte låta någon se hur det tär på mig.
Ständig värk.
Sysselsätter kroppen hela tiden för det är när jag är stilla som det är värst.

Jag försöker verkligen, men vet att jag sällan lyckas
Det tär på humöret också.
Och jag hatar verkligen att skriva de här veka inläggen, men jag vet inte vart jag ska ventilera.
Hur vågar man visa att man är svag?
Jag vill inte mer nu.
Orkar inte ställa upp.
Orkar inte vara glad.
Orkar inte vara aktiv.

Vill bara lägga mig ner och inte kliva upp på ett par dagar.
Och ja, det är en sån dag idag.
Igår lät det annorlunda jag vet.
Men smärta kan påverka mycket.
.. Dags o städa, sen iväg till stallet.
Imorn är de jobb igen.
Jag måste orka.
Upp och hoppa, bit ihop tänderna och le.