Det gör så ont i hjärtat att veta att hon inte finns mer, men det finns ju andra hästar.

Någon som har tagit ett stort fummelkliv in i hjärtat är Mulle.

En häst som rent teoretiskt borde vara skräcken för mig.

Han har ett sjujävla humör och är inte särskilt sammarbetsvillig på marken, det är ingen goshäst i spiltan utan gör mest det man ska med honom.

Han är fummlig och står på näsan rätt vad det är. och han är aldrig hoppad.

Ändå känner jag mig hyffsat säker där uppe i sadeln. Sadeln som sitter ca 165-170 över marken. Jag som mest bara ridit ponnyhästar. Så jo, det känns rätt säkert.

Han vinglar, kan inte gå på spåret, snubblar, skickar in arslet och viftar med bakbenen, stryker öronen plattbak och ormar sig i kroppen.

När man rider på ett hinder så tvekar han.

Och jag som är hopprädd dessutom.

Men på honom känns det helt okej, jag törs trycka på framåt mot hindret för jag vet att jag inte får lära honom fel. Han måste lära sig rätt från början.

Att han är sur och inte går fram, knorrar ihop kroppen och trycker upp ryggen gör ingenting just nu. Han förstår inte riktigt och testar gränserna för när Matte säger ifrån och inte.

Så den stora fummelhästen, med den tunna kroppen, toppiga korset, fumliga fötterna och dåliga humöret är tyvärr alldeles för mycket värd för mig just nu.

Jag har börjat fråga mig själv om det är värt det?
Om det är värt att fästa sig vid en häst som man inte vet kommer bli kvar?

Om det är värt allt de där jobbiga sen, när dom åker?
Jag vet inte än om det är det, men jag tänker ta vara på dom tillfällen jag får å bli sådär lycklig över honom.

Med det här inlägget inget sagt om att jag gillar Vanessa sämre.

Den lilla tokindianen kan spela på hela mitt känsloregister.

När det går bra, då finns det inte något som kan gå bättre i hela världen.

När de går dåligt, då är allt nattsvart och både jag och hästen är sämst.

Men henne vet jag inte heller om hon blir kvar. Som det låter nu så blir hon inte det. Samma gäller Mulle.

Så till er som ändå vet att ni ska ha era hästar kvar.

Ta vara på det, man vet aldrig när det tar slut!