Vissa sätter sig djupare än andra.
Jag saknar fortfarande Mulle. Mulle som inte fanns i mitt liv längre än ett halvår. Finaste prins mule som jag vågade hoppa bana på, jag som är så hopprädd. Han som orutinerad och knappt stog på benen.
Och bara att veta, hela hästen var full med cancer och han gjorde allt jag bad om. Om han bara hade fått kunna vara frisk, det var mitt hjärtas häst!

Ådi, fula stora drummel. Som satte sig så djupt i mitt hjärta och som gick så bra för mig på slutet.
Finaste ådisan som aldrig var sur eller ovillig. Bara presterade och presterade.

Bellman, min stora kärlek och den häst som alltid gjort sitt bästa för mig.
Det spelar ingen roll vad jag skulle be honom om, för mig skulle han göra det!

Jag saknar Ådi och Mulle så det gör ont!

Andra hästar jag fått äran att lära känna som satt sig lite djupare.
Enzo, en fantastisk liten bäbis som jag fick förtroendet att rida in. Nu är han privathäst och det sticker lite i hjärtat varje gång jag ser honom, han kommer bli något extraordinärt.

Tulle, också en jag fick förtroendet att rida in och utbilda. Fultulle som jag skrattar så jag gråter varje gång jag ser de där första filmerna på. Och som nu är en klocka på ridskolan.

Funder, Annas fina tokfux som jag gjort både en och tre idiotturer ute i skogen på. Men som alltid är lika rolig att rida för man vet aldrig vad man kan förvänta sig. En häst som utvecklas något så enormt mellan varje gång jag suttit på honom.

Laris, en av de trevligare jag suttit på. Har inte conectat på något personligt plan, men liks förbannat finns han i tankarna för vilken pärla han är.
Vem som helst kan rida honom, vem som helst skulle kunna hoppa en bana på 1m på honom. En pärla!

Jag har fått så mycket förtroende att rida hästar på senaste tiden och det är jag galet tacksam över. Det har utvecklat mig enormt mycket!
Och igår kunde jag bocka av ännu en häst på listan. Apollo. För ett år sedan hade jag aldrig tänkt tanken, men nu tordes jag.
Tack vare allt självförtroende som alla dessa fantastiska hästar gett mig.

Ibland när jag gråter av hjärtesorg, eller när panikångesten nalkas och jag tänker att det inte är värt det.
Så är det framförallt dessa nämnda hästar jag tänker på, som gör det värt att kämpa vidare.